Summa sidvisningar

lördag 30 september 2017

Denna ständiga väntan.....

 I torsdags var jag med Robert då han skulle göra en magnetröntgen på levern och bukspottskörtel.
Efter att ha läst att maglignitet (cancer) inte kan uteslutas så har hjärnan och tankarna gått på högvarv minst sagt.
Dess värre gick inte undersökningen att genomföra så han måste åka till Stockholm för att göra den.
Jag har stängt av alla otäcka tankar lite och cancer finns inte med alls.
Jag vill inte tänka så, hur skulle det gå om det skulle vara så?
Nej det får bara inte vara så....det ÄR inte så.

En promenad på kvällen fick rensa tankarna.
Dagen efter ringde jag kirurgen för att fråga om det tär lång tid innan vi får komma till Stockholm  (jag följer med såklart).
När jag fick prata med sköterskan på kirurgen så bröt jag samman och tårarna bara sprutade.
Det här är så jobbigt och tär på oss allihopa.
Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur det är i Roberts huvud.

Han mår såklart jättedåligt över det här.
I måndags började han nya jobbet och så kom allt det här, på mest olämpliga tillfället.
Sköterskan på kirurgen så i alla fall att han är högt prioriterad och kommer att få en tid för röntgen snarast i Stockholm.

Nu vill vi bara höra att det inte är nåt farligt, våra tacksamma för att dom tar allt på allvar och kollar upp noga och vi kan lugna gå vidare❤

Den här ovissheten tär på oss båda.
Jag tycker att man inte kan säga nåt alls längre och han tycker att jag bara är sur och skäller och gnäller.
Vi går med andra ord här hemma och muttrar och surar lite båda två rädda att säga fel saker till varandra.

Men kärleken finns där såklart ändå.
Det är bara lite mycket just nu....
 Det blev en väldigt omtumlande höst.
 Det är så mycket den här hösten.
Fabian ska in på förskola.
Personal ska sökas till honom.
Vi ligger mitt i en ansökan till försäkringskassan om fler assistans timmar.

Allt ligger i händerna på atbetsterapeuten på habiliteringen som efter över en månad fortfarande inte skickat in papperen till a-kassan.
Svarar inte på varken mejl eller meddelanden från receptionen om att hon ska ringa upp när vi sökt henne.

Allt känns lite hopplöst för tillfället...
 Men Fabian lyser upp tillvaron med legotorn han byggt i hjälp av brorsan Felix.
Han "hjälper" mig att rita mönster.

 Han mår inte alls bra.
Feber, hosta och snorig.
Men rastlösheten tar över och vi måste ha lite luft emellanåt.
Det här ju varit lite aktiviteter på stan i veckan med matmarknad och lite annat kul för barnen.
Elin var så snäll och köpte biljett så Fabian fick hoppa i hoppborgen på stan en sväng❤

 På måndag åker Robert till Uppsala och blir där hela veckan för att studera.
Jag måste ringa vårdcentralen på måndag om Fabian.
Han dreglar floder och febern har kommit och gått i snart 3 veckor.
Snorig har han varit hela tiden.
 Nätterna har varit sömnlösa för oss alla.

 I morse var jag och Elin iväg på bytesmarknad.
Kön ringlande lång när vi kom en halvtimme innan öppning.
Hittade en fin ryggsäck till Fabian och lite mjukisbyxor.
 På eftermiddagen tog jag och Fabian en promenad.
Den slutade med att Robert fick hämta oss för Fabian blev mest bara missnöjd och ledsen hela tiden.
Vi hann gå 5 km i alla fall....

 På kvällen tog vi en sista sväng på matmarknaden innan dom packade ihop för denna säsong.
Dom lovade att komma tillbaka nästa år igen för att dom gillar Falun.

Det blir några dagar mellan inläggen men som sagt det är lite mycket nu❤

tisdag 26 september 2017

Irritationen smyger sig på

 Jag kämpar på med kost och träning.
I söndags morse tog vi en rejäl promenad jag och Fabian.
 När jag inte kan ta mig till gymmet har jag börjat träna hemma.
Man kan göra mycket med bara kroppen och ett gummiband.
Jag var helt slut efteråt.
Det gäller att ha lite jävlaranamma bara, det har jag men man ska hitta på det också😊
Det tror jag att jag lyckats gjort nu.
 En promenad hem från jobbet är ju perfekt vardagsmotion.
Det blir lite drygt 4 km.
 Idag körde jag ett pass hemma med Fanny.
Hon fick lite extra (ofrivilliga) tyngder 😃
 Lunchen tog vi nere på stan då den Internationella matmarknaden kom till stan idag.

 Jag och Fabian tog en promenad upp till Roberts nya jobb för att möta upp honom när han slutade.
Han började där i måndags och trivs redan jättebra.
Så skönt med regelbundna arbetstider.
Lättare att sköta kost och träning även för han då.
 Men först och främst ska dom reda ut vad som spökar på hans lever.
Fick en återbudstid på torsdag för magnetröntgen på levern och bukspottskörtel.
Det var ett väldigt skrämmande ord som stod i läkarintyget, så att få ett riktigt besked snart känns väldigt viktigt för att stilla all oro som snurrar i huvudet på oss båda.
 Nåt mer som snurrar är ansökan om mer assistans timmar för Fabian.
Det är nu en hel månad sen som dom var här från habiliteringen.
Inte ett ljud har vi hört och det skulle ha varit inne före sista September.
Alltså för snart en månad sen.
Mejlade atbetsterapeuten i morse som ska skriva intyget men svar har hittills uteblivit. Fattar inte att det alltid tar sån tid när just hon ska göra nåt.
Får lite känslan att hon inte riktigt klarar sitt jobb.

När man sen ringer eller skriver och frågar så blir hon mest irriterad.
Men det är ju faktiskt lite så att vårt liv ligger i hennes händer.
Om vi ska fungera och orka hålla ihop som en familj så behöver vi hjälp.....

Blir fan förbannad ju mer jag tänker på det.
Kan tycka att det är ett väldigt nonchalant sätt och attityd hon har.
Det är det absolut sista man ska ha i hennes yrke.
Till och med läkaren tyckte att det tagit lite väl lång tid att skriva det.

Jag får väl vara dryg och ringa och tjata vidare.
Men det är så förbaskat tråkigt och drygt att behöva tjata om allt hela tiden!!


lördag 23 september 2017

Pride paraden och tankevurpor

 I fredags körde jag och Fanny ett pass i ytegymmet i Kålgårn.
Känns som vi kommit igång riktigt bra nu.
Vi kommer att bli giftigare än svampen nedan innan vi är klara💪😜

 Det här varit hemmet fullt senaste dagarna av vuxna "barn" och barnbarn.
 Jag älskar det❤
 Mycket bus och stim blir det, precis som det ska vara😊

 Idag har vi haft Alice när Elin har jobbat.
Jag Fabian och Alice gick ner på stan för att kolla in Pride paraden.
 Det tyckte dom var roligt.
Dom satt och dansade och klappade händerna åt alla glada människor som gick förbi.
 En härlig karnevalstämning ❤💛💚💙💜
 Vi hade tänkt gå vidare till lekparken men det hände en liten olycka så vi fick gå hem igen.
 Men på eftermiddagen kom vi ut till lekparken och då hade vi även "mommo"/ gammelmormor med oss.



 Det börjar bli riktigt fina höstfärger ute nu🍁
 Vi var ute ett par timmar sen gick vi och handlade på vägen hem.
 Fanny och Lovis kom in och skulle sova hos oss så vi skulle göra lite god mat och äta tillsammans.
Vi gjorde en egen skagenröra och bakad potatis.
Blev såå himla gott!!
Jag älskar röror!
 Vi har börjat med Melatonin åt Fabian.
Det svåraste är att få i honom det.
Igår gick det bra och han somnade faktiskt i skaplig tid och sov till 6 på morgonen.
Med undantag för blöjbyte.
Ändå vaknade vi i en kisspöl....
Nåja, vi får förmånen att krypa ner i nybäddad säng flera gånger i veckan....
 Fanny och Lovis åkte hem och sov inte kvar.
Lovis hade inga planer alls på att sova och hon var nära på att väcka Fabian ett par gånger.
Då beslöt sig Fanny för att dom skulle åka hem till sig och stimma vidare😃

Felix sov hos oss natten som var och ska sova här i natt igen.
Sa till honom att han får ta sängen på Fabians rum för att Selma och Lovis skulle ha stora sängen.

Då frågar han mig om det finns ett vanligt täcke i den.
Ja vadå frågade jag, det är ju en helt vanlig 90 säng med ett vanligt täcke i.
Jo sa han för att i syrummet där han sov natten innan hade bara ett barntäcke.
Nä så jag det är ett vanligt där.
Näe sa Felix för det täckte bara överkroppen på mig.
Ja men då hade du väl dét på fel ledd så jag.
Jaha, ja det kanske jag hade säger Felix.

Det är så typiskt Felix och jag skrattar på mig😂
Att inte testa och vrida täcket utan tro att det är ett barntäcke och ligga och frysa om benen en hel natt😂

Älskade, underbara, tokroliga Felix😂😂😂❤❤💞

torsdag 21 september 2017

Lite positiva besked mitt i allt

 I morse var det min "tur" att besöka lasarettet igen.
Lite smått nervös och helt inställd på negativa besked gick jag upp till kirurgen för att träffa läkare.

Var där tidigt och i god tid.
Så tidigt att jag var hemma igen innan jag ens skulle ha fått komma in.
Kan säga att jag gick med betydligt lättare steg hem!

Dom kom in två läkare och tittade på mig och kände på mina magmuskler.
Jag har en försvagning i bukväggen och en delning på ca 6 cm mellan musklerna.

Dom erbjöd mig en operation!!
Jag kommer att få mina muskler fixade och ihopsydda samt att dom lägger ett nät innanför för att stärka upp bukväggen.
Jag trodde knappt mina öron när dom så det.
Jag var så inställd på ett nej.

Nu blir det hårdträning fram till jag får operationstid.
Det blir ju bara bättre ju mer jag kan gå ner.
Här en hel del för många kilon att bli av med.
Men det här var verkligen en morot😃

För Robert ser det inte riktigt lika bra ut.
Han ska göra en magnetröntgen på levern.
Nåt han läste i sitt läkarintyg på sina Vårdkontakter.
Ringer man inte om sånt?
Har dom glömt bort honom?
Har sagt till honom att ringa läkaren imorgon.
Vi kan ju inte bara gå och trampa och vänta på det här viset.
Han mår ju inte bra heller.
Nu är han inne på typ 3e eller 4e veckan med förkylning också....

onsdag 20 september 2017

Hjälp, vilken dag!

 I morse var vi till habiliteringen för att träffa läkaren.
Det blev ett bra möte, bra men tufft.

Vi har fått melatonin utskrivet för att försöka få ordning på sömnen.
Vi ska även göra en utredning om Adhd och Autism.
Adhd är det egentligen inget snack om men det underlättar om det står med på papperen om Fabian.
Lika så om autism, han har autistiska drag.
Något som vi påpekat och sagt sedan han var riktigt liten med läkaren vi hade då så blankt nej om det.
Då hade han aldrig ens knappt kollat på Fabian.

Läkaren vi har nu är bra.
Han undersöker och kollar igenom Fabian med reflexer och allt vid varje besök.
Det känns så skönt att bli betrodd.
Han kommer att få medicin mot adhd för att kunna koncentrera sig bättre.
Som det är nu kan han inte koncentrera sig på nåt.
Det är tusen saker samtidigt hela tiden och han sitter inte stilla en sekund.
Inte ens när han ska äta kan han sitta stilla.

Kruxet är bara att om man äter medicin mot adhd så kan dom autistiska dragen framträda starkare.
Det blir ett problem att ta tag i då.
Det är lite både och att få saker bekräftade som man tänkt på länge själv.
Det blir så definitivt på nåt vis.

Som när vi fick hans diagnos.
Man hoppades ju ändå in i det längsta (fast man innerst inne visste att nåt var fel) att det skulle växa bort eller bara inte vara nåt fel....

Han har växt bra i sommar i alla fall.
Nästan 4 cm och är nu hela 109,5 cm lång.
Hade gått ner ett kilo sista dagarna när han varit sjuk och vägde 18,8 kilo.
 På jobbet började dagen bra.
Förberedde morgondagens lunch.
Skulle ha klädvisning och försäljning och fixade fika till det.
Kom massor med folk och allt var bra tills vi plötsligt fick ringa efter en ambulans.
Det slutade dock bra som tur var och försäljningen kunde fortsätta.

Vi blev lite sena och jag gick ut för att ta ner planschen på väggen medan några var kvar inne och handlade det sista.

Det är 30 km/h i hela området men inte många håller hastigheten där.
Jag ser en bil komma uppifrån och en tjej på cykel nerifrån.
Rätt som det är svänger bilen rakt in i tjejen!
Hon flyger av cykel och jag släpper allt och springer dit!
Vad i helvete håller du på med! -vrålade jag till killen som körde.
Hjälpte tjejen upp och frågade hur det gick.
-Ja de var tur jag hade hjälm så hon för jag slog huvudet.
Hon skakade som ett asplöv av chocken.
Förlåt sa killen som kört på henne.
Jag sa att nu gör ni upp ordentligt om det här innan du åker iväg och tittade på killen.

Dom stod och dividerade ett tag.
Jag gick dit igen efter en stund.
Sa till tjejen att hon borde åka till lasarettet och kolla upp sig.
Hon hade skrapat händerna och var chockad och mörbultad.

Sa till killen att jag hoppas att du fick dig en läxa nu och håller hastigheten i fortsättningen.
Då svarar hans kompis att sånt här händer alla.
I helvete heller att det gör sa jag!

Attityden hos dagens ungdomar kan göra mig smått galen ibland!!
Sen från jobbet åkte jag hem och kastade i mig lite mat för att sen hinna ut till Grycksbo och hämta Alice på dagis innan dom stängde.
Elin jobbade sent och jag var hemma strax efter 21.
Blev en lång dag.

Men jag fick såna fina blommor av Elin som tack för hjälpen❤