Jag hade skickat in en ansökan till Farmen åt Robert.
Han gick vidare och fick komma på slutcasting men där blev det stopp.
Såhär i efterhand var det bra att han inte kom med.
För hur hade vi löst det med Fabian då.
Tänk om han skulle ha varit borta i 10 veckor.
Jag hade varit gråhårig innan han kommit hem (mer än vanligt)
Sen hämtade Robert oss när han var klar och då hade vi precis gått igenom allt och var trötta och nöjda.
Såg ni på nyheterna igår?
Om familjen med pojken som dom sökte dubbelassistans till.
Dom blev av med ALLT!!
Hur i hela h-te kan det få gå till på det viset!?
Jag grät när jag såg det.
Mamman och pappan var helt slutkörda.
Alltså dom måste se över lagarna!
Hur har det kunnat bli på det här viset?
Dom måste väl ha lite medmänsklighet och hjärta i kroppen dom som sitter och styr eller??
Om det drabbar dom själva, hur skulle det se ut då?
Men dom har väl pengar så dom klarar sig ändå och kan ta till privat hjälp....
Vi är mitt i en ansökan om mer timmar till Fabian.
Är livrädd att vi ska bli av med dom få timmar vi har.
Hur ska vi lösa och orka med vardagen då?
Sen alla dessa intyg som ska skrivas om Fabian från habilitering.
Atbetsterapeuten (som jag fick ett fräsigt svar av häromdagen) är den som ska skriva intyget om honom.
Hon har träffat honom EN enda gång och då ägnade hon kanske två minuter åt honom sen resten av tiden åt toalettsisten hon skulle beställa.
(Som tog flera månader att få hem)
Nu ljög jag också, två gånger har hon sett honom.
Vi hämtade rullstolen och ställde in den efter honom.
Hon sa inte många ord till honom då heller utan koncentrerade sig mest på rullstolen och dess inställningar.
Jag blir så jäkla ledsen.
Känner mig helt maktlös.
Hela vårt liv ligger i händerna på några som inte alls känner varken oss eller Fabian.
Imorgon är det bara att rycka sig i kragen och ta tag i en massa jobbiga samtal igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar