Summa sidvisningar

torsdag 9 juli 2015

Full koll hela tiden

Tjohoo nu har semestern börjat!
Fyra härliga veckor tillsammans.

Fast nån vidare semester är det inte här hemma.
Det är ett ständigt passande på Fabian.
Sen han börjat resa sig och klättra så får man passa honom och ha ett vakande öga på honom ständigt.
Han har ju inga reflexer så när han faller så faller han pladask utan att ta emot sig det minsta.

Tidigare kunde jag gå in och duscha och ha dörren öppen och han lekte på sitt rum och kom in till mig emellanåt.
Nu har han vidgat sina vyer och tuffat på sig så nu stannar han inte på sitt rum längre.
Han har börjat resa sig även mot bänken i köket och han är ju en väldigt lång kille när han kommer upp på benen.

Självklart är dom här framstegen otroligt stora och riktigt roliga såklart.
Men han är ju inte som en kille på snart tre år utan ligger i sin utveckling runt ca 1 år.
Som dessutom inte har några reflexer.
Man måste passa på honom så mycket mer än vad som behövs på en normal treåring.
Ja även en normal ettåring.
När Alice klättrar så är hon så duktig och vet att vända sig när hon ska klättra ner igen.
Fabian faller handlöst rakt bakåt eller på huvudet.
Han har ju även högre fallhöjd och tyngd än en ettåring.

Men mer nöjd och glad kille får man leta efter.
Alltid ett leende på läpparna och ögonen lyser av bus.
Han gör även stora framsteg i sitt tecknade när vi kommunicerar med varandra.

Det blir nästan mer passning på honom ju äldre och rörligare han blir.
Sen behöver han ju hjälp med en massa annat som normala treåringar inte behöver.
Han måste ha hjälp med all påklädning.
Kan fortfarande inte hålla i nappflaskan utan vi ger honom välling som även fortfarande är den enda vätskekällan och som han får sin Movicol mot förstoppning i.
Vi måste mata honom allt han ska äta. Äter endast puréad mat.

Han stoppar saker i munnen som en liten bebis och sätter i halsen.
Så det gäller att ha koll på vad som ligger framme och på golvet.
Han behöver ju även mycket hjälp med förflyttning då han bara kan hasa sig fram på rumpan.
Ja och så i rullstolen men dit upp behöver han ju också ha hjälp.
Borsta tänderna är ett smärre världskrig varje kväll och vi måste vara två för att det ska bli riktigt.

Han säger inte till när han blir hungrig utan vi måste ha koll på tiden när han ätit och mata honom efter det.
Han äter dock bra när vi matar honom så det är inget problem.
Tar lite längre tid för honom att äta än normalt då han inte kan tugga och sätter lätt i halsen om man matar för fort eller tar för stora skedar.

Tänk att just vi fick världens finaste lilla kille♡
Men han skrämmer oss varje dag när han klättrar och far fram mer än vad han behärskar den lilla busen.
Det är även lika otäckt varje gång han sätter i halsen.
Kommer aldrig nånsin att vänja mig vid det.
Men han ger oss så mycket lycka och glädje varje dag.
Jag kan skratta så tårarna rinner när vi busar han och jag.
Han är så otroligt rolig och är mycket medveten om det också.
Han må vara sen i sin utveckling men han är en väldigt klipsk liten kille på sitt egna lilla vis.

Föresten så började jag med att "fira" min semester när jag kom hem med att rensa avlopp.
Bland det äckligaste jag vet men nu är det gjort!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar