Summa sidvisningar

onsdag 18 mars 2015

Så skönt att träffa nån i samma sits

Ringde chefen på Smedjan i morse. Hon tyckte att jag skulle hålla mig hemma idag men imorgon var jag Välkommen igen och arbetsträna.
Nu är vi friska allihopa igen tack och lov.

Det som allra mest gjorde min dag idag var en underbar tjej som gav mig en blomma i morse.
Det värmer nåt så otroligt i hjärtat. Tack vare bloggen har jag fått se att det finns så många varma människor man inte ens känner omkring en.
Det ger nåt otroligt med energi.
Sen finns det självklart dom som bara vill såra och förstöra också.
Men det första överväger det sista.

Har haft lite sykurs med Fanny idag igen. Jag sydde en Meps och Fanny fick lära sig att sy ett par leggings till Selma.
Dom blev jättefina.
Hon har talang för det här med att sy Fanny också.
Hon tyckte att det var riktigt roligt med.

Gjorde Fanny sällskap ner på stan för hon hade presentkort och skulle kolla på lite kläder.
Träffade på en gammal arbetskamrat jag inte sett på länge.
Man frågar som man alltid gör hur det är.
Man svarar som man alltid gör:
-Tack det är bara bra.
Nu svarade hon:
-Tack det går åt rätt håll istället.
Det gjorde att vi öppnade oss båda två. Hon berättade först att hon var hemma sjukskriven för depression.
Samma här, svarade jag.
Hon sa så många saker som bara en som är i eller har varit i en depression kan veta.

Bara det hon sa om att man inte minns vad folk säger till en.
Man tar inte in det.
Eller det är som att det inte finns plats i hjärnan att ta in mer helt enkelt.
Man hör första orden sen är man i andra tankar och har susat iväg.
Hon kände precis som mig om att man blir misstrodd och inte lyssnad på riktigt när man har en depression.
Som att man skulle ha hittat på allting bara.
Det är så mång jag vet som jobbar inom vården som hamnar i samma sits.
Det kan ju inte bara vara oss som hamnar i en depression det är fel på.
Det måste ju på sätt och vis bero på hur dagens samhälle har blivit.
Det har ju mer eller mindre blivit en folksjukdom.
Eller är det så att det alltid funnits men man har bara inte pratat om det.

Robert har flera gånger fått ställa in saker han skulle göra för att få lov och stanna hemma med mig.
För att inte jag fixat att vara själv.
Man är som ett litet barn som är rädd, otrygg och osäker.
Hennes man hade fått göra precis samma för henne.
Det var så otroligt skönt att prata med någon som just här och nu var i samma sits som mig.
Någon jag verkligen förstod och som förstod mig.

Har man inte varit i den här situationen så är det omöjligt att tänka sig hur det är.
Hur det känns och hur man mår.
All ångest, panik och förvirring i huvudet som bara snurrar och snurrar.
Det är verkligen inte att bara rycka upp sig.
Sparkas ut i arbetslivet och skärpa till sig.
Den här mötet inför arbetsträningen gav mig nån så fruktansvärt mycket ångest och negativ energi.
Jag blev fullkomligt överkörd av en ångvält kändes det som.
Där fanns ingen empati eller förståelse i det rummet förutom killen från facket som var med.
Jag har mått pyton efter det mötet.

Jag gillar platsen jag ska vara på, det är inte det som är problemet.
Men ingen lyssnade. Ingen förstod eller ville förstå.
Det dom sa och tyckte var mitt bästa tyckte dom.
Vad jag tyckte eller kände hade ingen som helst betydelse.
Jag känner mig totalt idiotförklarad.
Jag vet ju inte ens mitt eget bästa.

Eller...trodde att meningen med att arbetsträna var att man skulle må bättre och inte helt tvärtom. 

Imorgon ska vi till habiliteringen på eftermiddagen och få för oss förklarat vad det innebär att ha ett barn med utvecklingsstörning.
Undrar hur mycket jag kommer att minnas av det samtalet.
Allt det här blir för mycket för mig.

Samtal som ska ringas, möten med och om barnen.
Tandläkarbesök, arbetsträning, tider att passa var och varannan dag och ibland flera stycken på en och samma dag.
Det blir kaos i hela mig!
Jag fixar inte det här!!!
Ibland har jag bara lust att försvinna från alltihop och skita i allt.
Hade jag inte haft min underbara familj så hade jag banne mig bara försvunnit.
Men jag varken kan eller vill lämna dom i sticket. Dom behöver mig.
Fabian gjorde mig så fin på kvällen. Han ville att jag skulle ha hörselkåpor och prinsesskrona på mig.
Kanske ska köra den stilen varje dag.

Det enda som jag verkligen tycker är roligt nu för tiden är att sy.
Alla tankar stängs av.
Jag måste ha all fokus och koncentration på det jag gör.
Sy och skapa.

Vi hade besök på eftermiddagen av Roberts syster och lilla Elsa som nyss fyllt tre år. Hon blev jätteglad över kläderna jag sytt till henne i present. Så kul när sakerna jag gör uppskattas♡

Jag har föresten en del tavlor jag tänkt sälja och skänka pengarna till barncancerfonden.
60:- inkl frakt.
Det finns en av varje förutom berguvarna med svart botten och vit text dom har jag 11 st av.
Den rosa hästen är redan såld.

Vi har föresten börjat kommunicera med lappar till varandra här hemma ;)

1 kommentar:

  1. Du kan väl fråga om du kan få spela in samtalet, så kan du lyssna på det bit för bit när du har tid och lust... Då behöver du inte koncentrera dig om all info på en gång... Bara en liten tanke... :-) Hoppas mötet ska gå bra!! Kram, Karin.

    SvaraRadera