Ja hur ska jag börja...
Kanske med att säga ett stort tack till dig som tog av din tid för att lägga den på oss.
Det måste ha tagit en stund att gå igenom hela min Instagram och skriva ut hela bunten med papper.
Kostat en del med frakten att skicka hela luntan med papper till försäkringskassan.
Jag förstår mig inte på folk som endast är ute efter att förstöra för andra.
Vad vinner man på det?
Känns det skönt att knäcka nån som redan är så lågt man kan komma?
Gnuggar man sina händer och skrattar lite för sig själv och mår bra då?
När jag började med min sömnad och skapande så fick det mig att må så bra.
Både läkare och min terapeut rådde mig till att fortsätta då det blev en jättebra terapi för mig.
Jag fick annat att lägga tankarna på och inte bara sitta i soffan och grubbla mig grön på saker och ting.
Något inte försäkringskassan inte håller med om.
Enligt dom ska jag som sjukskriven i depression sitta och glo och inte göra nåt.
För kan jag göra nåt annat då kan jag lika gärna jobba.
Arbetsträning innebär att det ska leda till jobb.
Eftersom jag inte kan jobba mer inom vården så kan jag för mitt liv inte begripa hur dom kan sätta mig på ett vårdhem med massor av tunga lyft.
Min handläggare från försäkringskassan var ganska fåordig idag.
Jag var kallad på ett möte då dom fått en anonym anmälan om att jag syr och dessutom sålt.
Något jag var väldigt orolig över när jag började och därför ringde min handläggare för att fråga om det var ok.
Hon såg inget problem i det och skulle det vara nåt problem så skulle hon höra av sig.
Vilket hon inte gjort...
Nu menade hon att när jag har 550 följare på Instagram så menade hon att jag även hade 550 köpare.
Om det var så väl ändå. Då skulle jag ju lätt kunna starta eget och leva på det.
Nu handlar det inte till större biten av att jag sålt för det är ju knappast nåt jag blivit rik på.
Nej det handlar om att jag gör något.
Jag sitter inte bara och stirrar i väggen.
Jag ska inte heller blogga. Då kan jag lika gärna jobba på kontor.
Ja, det skulle jag absolut kunna göra.
Det var även nåt som läkaren föreslog på mötet vi hade innan jag skulle ut och börja arbetsträna.
Ändå såg handläggaren till att jag hamnade i vården och påstår att hon inte hört nåt om att jag inte skulle tillbaka dit.
Hon satt och skruvade på sig oroligt idag när vi hade mötet.
Robert var med mig och när han ställde frågor som var obekväma för henne kunde hon inte ens se honom i ögonen när hon svarade flyktigt.
Så nu är det färdigsytt och bloggat för min del.
Den tiden jag lägger på sömnad och blogg kan jag jobba.
Jag ska till och med räkna minuter det tar att posta ett brev till något som köpt något av mig som inte kan hämta på plats.
Jag ska räkna tiden jag ensam har hand om Fabian.
Alla tider på dygnet. För man kan ju jobba vilken tid på dygnet som helst.
Jag är så otroligt glad och tacksam över att Robert var med mig dit idag.
Jag själv satt med gråten i halsen hela tiden och rösten stockade sig att jag inte kunde prata.
Jag önskar av hela mitt hjärta att min handläggare åker på en djup depression.
Har man i te varit där själv kan man aldrig föreställa sig om hur det känns.
All ångest, panikattacker, hjärtat som känns som att det ska sprängas, hjärnan som går på högvarv hela tiden för att inte tala om all glömska och förvirring som är hela tiden.
Man måste nog vara lite speciell för att jobba som handläggare på försäkringskassan.
Att bara följa regler och vara en känslokall paragrafryttare.
Jag har ju verkligen inte dolt någonting av vad jag sysslat med då jag trott att det varit okej.
Handläggaren hade ju faktiskt kunnat ringa och säga att
-du nu är det inte okej längre så hade jag väl fått fortsätta att stirra i väggen istället.
Nej varför ska man göra nåt som får en att må bra?
Nu kommer jag antagligen inte att få någon mer rehabersättning och kanske även bli återbetalningsskyldig.
Så nu ska jag arbetsträna utan ersättning.
Mötet med läkaren, chefen och henne ställde hon snabbt in.
Mest för sin egen skull tror jag.
Då får hon ju höra igen av läkaren att hon hört fel.
Att jag visst kunnat jobba någonstans med nåt administrativt som vi talat på förut.
Att jag INTE skulle tillbaka till vården.
Nu måste jag räkna ut hur länge jag bloggat och skriva ner det för den tiden hade jag kunnat arbeta istället.
Hade jag inte haft min familj hade jag för länge sen lagt mig framför ett tåg.
Att ha en depression är inget som syns tyvärr.
Hade jag amputerat båda armarna så hade det synts och säkert varit lättare att få hjälp och stöd också.
Att jag har "amputerat" hjärnan är inget som syns och då är man inte heller sjuk.
Där jag är nu och arbetstränar har jag pratat med två andra som också varit hemma och delvis fortfarande är på grund av depression.
Den ena tjejen mår jättedåligt men blev snabbt utskickad att börja jobba igen.
Jag trivs verkligen där jag är för personalen där är verkligen toppen. Jag känner mig inte som en belastning där utan dom välkomnar mig vänligt allihopa.
Sen är det ju klart att man skärper till sig när man är bland folk.
Den enda som verkligen sett mina sidor och lidit av mina ångestattacker är Robert.
Jag har verkligen bitit ihop för både mamma och barnen.
Det här är det jobbigaste jag varit med om i mitt liv.
Det är svårt att inte ens kunna styra sina tankar och hjärnspöken som snurrar hela tiden.
Dygnet runt, varje dag.....