Jaha ja. Vad ska man säga. Den här dagen som vi så stort väntat på.
Vi gick hem med en lika stor ovisshet som dit.
Inga prover togs idag utan det kommer att göras längre fram.
Även vi ska lämna blodprov då.
På Fabian ska det helst tas i samband med nåt annat.
Han kommer antagligen behöva lugnande eller sövas för att kunna tas prov på.
Det kan bli i samband med ett tandläkarbesök eller nåt.
Han ska hur som helst läggas ut i en genbank för att se om dom kan hitta något där som stämmer in på honom.
Dom frågade om jag och Robert var släkt. Det blir en fråga vi måste ta upp med våra föräldrar ;)
Nu återstår "bara" BVC och tandläkare i veckan. Men hos tandläkaren blir det nog mest prat det här besöket.
Sen ska vi släppa allt vad habilitering och läkarbesök heter och bara fira jul och ha det mysigt.
Skrev med en annan tjej idag som också har en son som inte är som alla andra. Han är långt efter Fabian dessutom.
Vi pratade bland annat om hur bitter och sur man kan bli på föräldrar till normala barn.
Dom vet inte hur bra dom har det. Dom gnäller om att ungarna klättrar överallt, pratar och låter, river och sliter. Kommer upp på nätterna och gud vet allt.
Var ni jäkligt tacksamma för att era barn kan göra just allt det där!
Jag skulle kunna ge min högra arm för att Fabian skulle kunna komma smygandes in till oss på natten. Säga mamma och pappa tusen gånger om dagen.
Klättra upp på köksbordet och riva runt överallt.
Kunna kleta mat överallt och äta själv. Klä på sig själv och se ut lite hur som helst.
På fredag ska Alice sova här för första gången. Då får vi passa på en liten fröken som börjat resa sig och klättra mot allt.
Vi ska inte heller gnälla för det hade kunnat vara bra mycket värre än det är. Fabian är en otroligt nöjd och glad kille. Väldigt envis och vet vad han vill och inte vill. Lite svårt att göra sig förstådd ibland och det är klart man blir arg då.
Men han är så himla rolig, han skojar och busar och är så medveten om vad han gör då. För att sen inte förstå dom enklaste saker.
Vi brukar skoja med honom och säga att han inte får ramla. Då brukar han luta sig bakåt flaxa lite med armarna och ta upp benen i luften och låtsas ramla bakåt.
Och så skrattar han högt.
Han är så himla rolig.
Frågar vi var han är då lägger han armen över ögonen och "försvinner" sen tittar han fram med världens största leende.
Han är en riktig liten buspojke ♡
Jag har lite mössor kvar sen julmarknaden om nån vill köpa. Alla är i vuxenstorlek men går lätt att sy om till mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar