Pyssel (och sånt man inte får känna)

 Fabian slog upp sina blå före klockan 4 i morse....somnade om igen runt halv sex. Jag la mig i soffan för att inte väcka Robert då jag fick springa in till Fabian ett par gånger innan han somnade om. Sen sov han till nästan nio. Vi åt frukost sen gick vi ut ett par timmar. Var och köpte blompinnar som jag ska ha till att göra en hållare för mina trådrullar.

 Fanny och Jesper har hängt hos oss lite idag, det är alltid lika trevligt. Vi var ner på stan och uträttade lite ärenden tillsammans sen åkte dom hem till sig. Jag gick hem till oss och Robert tog en promenad med Fabian för att försöka få honom att sova och så att jag skulle få koppla av lite.

 Jag gick hem och pysslade, började med en ikea pall som jag målat vit. Imorgon ska jag fortsätta med den. Den ska målas en gång till sen ska jag ha tapet på ovansidan och fotsteget sen ska den lackas.

 

Jag har även gjort om två gamla ikea tavlor. Det har varit bilder i rutorna men jag har satt lurv och hästar i ena och hjärtan i den andra. Jag har även gjort en ljuslykta av en barnmatsburk. Fabian äter ju burkmat varje dag så det blir en hel del burkar. Tänkte att man kunde göra något kul av dom istället för att bara kasta dom. Det blev en riktigt fin och bra lykta. Gjorde ett hjärta av lim sen rullade jag den i strösocker.

 Den här lilla parveln är inne i en riktigt knasig period. Han dreglar floder och är så mammig att jag knappt kan gå på toaletten utan att ha honom i knät.

 Jag har fått bära honom i bärselen för att min rygg pallar inte med allt bärande. Han är ingen lätt liten kille att kånka runt på längre. Igår när vi skulle baka och han bara gnällde och skulle sitta fast vid mig hela tiden så blir jag så stressad. Ångesten kommer över mig och bröstet värker som om jag fått en hjärtinfarkt. Hur kan en sån liten underbar och älskad krabat ge en ångest? 

Bara det att jag känner så ger mig ännu mer ångest. Jag ska ju hålla mig lugn och trygg för honom. Det gör jag nog också, det är Robert som får ta smällen. Jag tycker att han ska se när det är för mycket för mig och kanske ta Fabian och gå ut eller göra något med honom. Men hur ska han kunna se det när jag inte säger något? 

Jag måste skärpa mig. Men jag funkar inte när jag blir stressad, jag blir sur , tvär och säger dumma saker istället. Sen får jag ännu mer ångest av det med.

Fabian har i flera dagar nu somnat i min famn. Inget annat duger. Det är så himla mysigt att bara sitta där med honom och han blir så lugn och avslappnad i min famn. Jag önskar att jag var lika avslappnad som honom. Men jag sitter där och tänker på allt jag skulle ha gjort, ta hand om tvätten, plocka ordning i köket och en massa annat som jag inte alls behöver känna press över. Varför kan jag inte bara slappna av och bara sitta och njuta av den eller dom timmarna han sover så skönt hos mig? Den här tiden kommer ju aldrig att komma tillbaka, Tvätt och disk kommer det däremot alltid att finnas.

Och vad skulle det göra om det är rörigt och stökigt ett tag. Fabian behöver ju mig extra nu och då reagerar jag med ångest. Det får mig att känna mig så elak och värdelös. Min älskade lilla pojke. Imorgon ska jag verkligen jobba med mig själv och försöka att slappna av. Bara njuta av min älskade son som tycker så mycket om sin mamma och behöver hennes närhet extra just nu.

 Han är så himla rolig. Vi har suttit på golvet och lekt hela kvällen och när jag frågar vart Fabian är så lägger han armen över ögonen och "gömmer" sig. Bara försvinner som om han skulle ha en "poffbomb" ha ha. Sen kommer han fram lika snabbt igen :-) 

Han somnade runt klockan 22 i min famn ikväll. Nu sover han sött i sin säng. Tvätten ligger fortfarande kvar i maskinen och inte har den hoppat ner från strecket och vikt ihop sig heller....