Summa sidvisningar

måndag 22 september 2014

Gästbloggare: Chuck Norris- En ofrivillig missbrukare.

"Hej Robert här".... Den där jävla Boxer-Robert alltså.. Mycket har jag fått höra pga den rackar`n. Jessica Almenäs sista ord till mig när jag hade åkt ut ur Biggest Loser: "-Robban, när du blir smal kommer du se ut som Boxer-Robert". Sen fnittrade hon till på det där sättet som berättar att hon nog tyckte det var mycket roligare än jag..

Ja smal blev jag.. Eller smalare i alla fall.. Men sen SMACK så gick jag upp allt igen. Jag skulle kunna ägna många rader åt att försöka förklara varför. Beskriva sjukdomar mm... Men det skiter jag i.

För lite mer än ett år sen tog jag beslutet att söka medicinsk hjälp för min övervikt. Jag var livrädd. Jag hade på bara ett år gått upp 40kg igen.. När det beslutet hade fattats gav jag i stort sett upp. Mentalt i alla fall. Jag fortsatte att röra på mig men hjärnan, den där förbannade hjärnan, hade redan gett upp. Jag skulle ju få hjälp nu..

Första besöket på Skönvikt, viktenheten i Dalarna, var i februari. Jag vägde då 166 kg igen.. Nedslagen. Besviken. Skamsen. Men för första gången på ett tag var jag också hoppfull.

Jag fick reda på att jag inte bara var en nolla som hade gått upp igen.. Man förklarade och visade varför vissa har detta problem..

Jag satt i ett rum med ca tjugo andra tjockisar och kände hur blickarna brände... Tissel tassel. Ja ja det är jag, tänkte jag..

Det där med att tänka alltså.. Hur hjärnan funkar, eller inte funkar, är intressant. Jag har haft möjligheten att få tänka en heeeel del de senaste åren. Jobba med den sk hjärnan.. Jag kallar missbrukaren i mig för "tjockisen".. När jag hör tjockisen i mig skrika efter att få stoppa det ena och andra i truten. Jag brukar på bra dagar skratta åt den jäveln... Dåliga dagar får han mig att frossa..

Skönvikt viktenhet i februari och en remiss till kirurgen. Som vanligt med mitt flyt så drog det ut ordentligt på tiden så jag ringde väntetidskansliet och fick en remiss till Sophiahemmet i Stockholm. På mindre en två veckor hade jag i början på Juli ett möte inbokat på plats i Stockholm. Äntligen!!!

Känslan var bara positiv och jag kände att nu jävlar var det snart dags. Jag fick träffa kirurg och dietist mm och fick även operationsdatum... 26:e augusti skulle Dr Peter Loogna sprätta upp mig.
Vikten låg på 176kg då... Mer än innan Biggest... Vi kom överens om att jag skulle gå ner ca 15kg innan operationen. För man ska avfetta levern så det går att komma åt de andra delarna som man ska klippa och klistra.

Efter en veckas semester så skulle jag börja min "kur" inför operationen... Jag höll på att tuppa av när jag ställde mig på vågen... 181,2 kg!!! Hur faaaan går man upp 5 kg på en vecka? Jag hade för övrigt nu gått upp 70kg på två år!
Ok det var bara att köra pulver de 4 sista veckorna innan op. Jag åt kyckling och sallad en gång per dag de första två veckorna, blandat med pulver,  och sen bara pulver de sista två veckorna. Gick ner till 163 kg..

Dagen då vi skulle åka ner till Sophiahemmet hade kommit. Jag var så jävla skraj... Dels för jag var orolig inför själva operationen. Dels för att jag har sånt dåligt läkkött. Men mest för att jag var rädd att inte vakna igen. För första gången inför en op så hade jag dödsångest! Jag tänkte att jag kanske aldrig mer får se min familj.. Höra lilla Fabian skratta och busa.. Få ligga tätt intill min hustru och känna hennes doft. Få lyssna på hennes andetag...

Klockan 06:30 den 26:e augusti infann jag mig, tillsammans med min hustru, på Sophiahemmet. Det var dags!

Det enda jag kommer ihåg egentligen innan operationen var att jag flera ggr funderade på att bara resa mig upp och dra där ifrån.. T. om när dom sövde mig så tänkte jag dra... Men jag påminde mig om att jag verkligen ville detta..

Hur som helst så gick operationen bra.. Jag fick lite komplikationer när jag kom hem med blödningar, illamående pga mycket blod som forsade ur mig rektalt. Kräktes mm. Men det gick över på ett dygn.

Aftonbladet Klick ringde och vi pratade om operation mm i säkert en halvtimme. Sen pratade dom med frugan lika länge.. Det man valde att fokusera på, så klart, var det att operationen hade gått fel.. Blödningar och drama... Haha otippat att dom skrev om det och inte allt positivt istället. Men det var ju mest lästa reportage den dagen på nätet.. Haha stackars Roy Andersson fick se sig slagen av en tjocksmock från Falun.

Jag ska nu berätta för er om tiden efter operationen.. Det har bara gått fyra veckor men men.. Jag har ett helvete med mig själv nu.. Det visar sig att bara för att man opererar magen så betyder det inte att hjärnan blir frisk direkt. Jag ska berätta om missbrukaren i mig.. Om tjockisen..

Första veckan var som i en dimma egentligen. Allt luktade illa och smakade starkt och skit. Var inte sugen på något alls.

Andra veckan och jag började må bättre. Skulle börja med purèmat nu. Jag var chockad hur lite jag kunde få i mig innan det tog tvärstopp.. Det blir jag fortfarande..

Nu har det gått 4 veckor sedan min operation och jag äter numer "normal" kost. Det är inte mycket jag kan få i mig kan jag säga. Vilket faktiskt är HELA JÄVLA IDÉEN MED OPERATIONEN!!!

Det är här någonstans som tjockisen börjar gapa och skrika.. Det är bara jag som hör. Det är ju ingen som har förklarat för den jädra idioten att han aldrig mer kommer kunna trycka tio hamburgare på raken igen.. Visst har han lyssnat på alla samtal och hört att man inte kommer att kunna äta mycket men.. Men.. Han har valt att inte lyssna. Han tänker, och SÖRJER detta att han nu förstår att det inte går att goffa i sig som en galning nå mer. Jag... Förlåt, HAN, sörjer det nästan som en god vän som gått bort i någon hemsk sjukdom... Känner sig sviken utav mig! Hur fan kunde jag???? Vi som har delat så många fina måltider ihop.. Hur kunde jag?..... Ja du.... Nu ska jag skriva ett par ord till tjockisen i mig...

Hörru du ditt jädra helvetes idiot!! Låt mig vara för fan. Låt mig få leva och se min son växa upp.. Låt mig kunna leka med honom utan risk för hjärtinfarkt. Låt mig få ett liv!! Låt mig kunna springa igen som jag älskade att göra innan min gallstensoperation.. Låt mig vara den man som inte skäms som en hund när någon påpekar att jag nog har gått upp lite i vikt igen.. (För övrigt vill jag bara säga till alla er som frågar eller påpekar för, inte bara mig, någon med övervikt eller fetma... Dra ni åt helvete!! Ni är så jävla dumma i huvudet..Vilken jävla rätt har ni att påpeka det? Tror ni inte att vi är medvetna om problemet?? Idioter..) Låt mig få vara den man jag vill vara till min hustru.. Låt mig få kunna omfamna henne nära mig igen.. Låt mig få känna lyckan i att känna min frus armar runt mig, hela mig...Igen..

Jag tror stenhårt på att detta kommer bli bra.. Jag vinner fler och fler diskussioner med tjockisen.. Jag blir bättre på att återigen konfrontera den jäveln, skratta åt den jäveln när han börjar jiddra... Han är en missbrukare.. Ingenting annat.. Men!! Han definierar inte mig....

Kram på er allihopa och tänk på att visa varandra lite kärlek därute,,

Ps... Till tjockisen, dra åt helvete! Du är inte välkommen här längre...Ds

Mvh Robban


8 kommentarer:

  1. Kämpa på Robert!! Vet hur det känns, särskilt att sörja att inte kunna "bula" (som jag kallar det att trycka i sig mkt mat:p).Jag sörjde taco, att inte kunna äta det i massor. Men jag kan säga att nu, ett år och snart fyra månader efter op, så saknar jag det inte alls. Men att det är en daglig kamp, det är det fortfarande. Mitt sug efter de mesta har kommit tillbaka, men tack o lov går det inte i så mkt dom gånger jag faller för frestelsen. Vi "tjockisar" har mkt att bearbeta, det är som dom sa när jag var till Skönvikt första gången, att matmissbruk är ju ett av dom värsta missbruken, för äta måste vi ju för att överleva.. Många toppar o dalar kommerdet bli, men Skönvikt finns:) Stor kram till dig o familjen/Ankan

    SvaraRadera
  2. Lycka till med allt Robban! Jag lever dagligen med mina två föräldrar som har gjort en GBP och dom har aldrig mått bättre än hur dom mår nu!
    Lycka till med allt och att övervinna han som lever i ditt huvud, för du kommer att vinna! :)
    // Emma

    SvaraRadera
  3. Wow, du satte verkligen orden i munnen på mig! Jag har dock inte gjort någon op, men har börjat överväga en då jag kämpar men inte går ner, trots träning och matdagbok... Men är livrädd för komplikation! Det finns ingen garanti, har flera runt om mig som gjort op och det är olika resultat! Flera av dem har, flera år efter op, frtf problem med dumpningar... Kraftiga diarréer, kramper m.m.... Vilket gör att jag tvekar... :/
    Hoppas och tror att du kommer övervinna djävulen aka tjockisen! Önskar dig all lycka!

    SvaraRadera
  4. Wow, Robban har fått mig att gråta....jag är ingen tjockis, men herrejävlar vad jag har kämpat med vikten hela mitt liv, en vikt som har svängt mellan 42-85 kg ogravid, maten... ens bästa vän och värsta fiende, tyvärr så kommer det nog alltid vara så, varje dag, för resten av livet....kämpa vidare och lycka till!

    SvaraRadera
  5. Åh vad bra du skriver Robert! Tack och jag är helt jävla säker på att du lyckas. Kramar till dig och din fru!
    MiaD

    SvaraRadera
  6. Hej Robert!! Så bra och ärligt skrivet! Jag hoppas verkligen att du ska lyckas få tyst på den där "Tjockisrösten" en gång för alla... Du måste få den att förstå att nu är det DU som är chefen!! Du har tagit ett val som innebär att du inte kan njuta lika mycket av maten... Visst kan du fortfarande njuta, av den lilla portion du får i dig men du har valt ett LÄNGRE liv isf multipla hamburgare! Du blir ju snabbt mätt nu, så suget är ju just ett sug efter det goda, inte reell hunger... Ett hjärnspöke med andra ord. ;-) När suget kommer, så är mitt råd att du ser till att hålla dig aktiv och upptagen med andra saker som inte har något med mat att göra. När du får tillbaka krafterna och kan börja träna igen, tror jag att det blir lättare för dig. När frestelsen kommer över dig, tänk då på att: "A moment on your lip - a lifetime on your hip"!! ;-) Du har fått en ny chans och du har valt ett nytt, lättare liv. Jag är övertygad om att du ska vinna över "Tjockisrösten"!! Lycka till!!! Kram, Karin S. :-)

    SvaraRadera
  7. Bra skrivet Robban! Jag vill också be min "tjockisidiotjävel" att dra åt skogen. Slåss med honom varje dag. Och just nu vinner han för ofta! Kram på dig o fortsätt kämpa!

    SvaraRadera
  8. Inte för att "vara sån" men ja... jag tror att många från BL gjort denna op. Jag tänkte söka BL men gjorde det aldrig just för att vi inte hade möjlighet att lösa barnomsorg under tiden (shysst förklaring haha!)

    Kom upp till Sophiahemmet och den underbara Loogna förklarade sakligt och lugnt VARFÖR det egentligen inte är nån idé att försöka själv en gång till. Min kropp var inställd på att vara tjockis. Vägde 150kg (hade gått ner från 160). Självkänslan var katastrof. Men Loogna kan få en att tro och hoppas!

    Nu står jag här. Gick ner 75kg efter min gbp. Väntar våran sjua (andra sen op) och vet att jag efter förlossningen lätt når målvikt igen så jag kan göra min bukplastik. Min man opereras i dagarna och vi ser fram emot det båda två (DET är dock inte riktigt offentligt).

    Först nu efter open fattar kroppen att jag inte alls är menad att vara tjock! Så underbart!

    Sen går jag fortfarande och hoppas att jag NÅN GÅNG får möjlighet att träffa er båda - som jag följt ett bra tag nu :)

    SvaraRadera