Det här med kroppsbehåring och helt andra saker

Alltså det här med kroppsbehåring.  Den bara ökar med åren!

Epilerade benen igår. Såg ut som jag klippt hunden när jag var klar.
Bikinilinjen får jag börja ansa längre och längre ner för varje gång.

Ögonbrynen som blivit ett enda och börjar mitt på pannan och slutar på halva ögonlocket.
En annan grej eller rättare sagt två, som också växer med åren är öron och näsa. Ja, det var tre till och med.
Dom växer ändå tills den dagen man somnar in för gott.

På tal om något helt annat så har jag haft en alldeles underbar vän och hennes ena son på besök idag.
Har saknat henne otroligt mycket.
Det finns liksom ingen tid att åka omkring och hälsa på folk och göra saker. Idag hann jag mata Fabian, klippa Rasmus och fixa hans jacka medans Fabian var vaken. Nu sover han igen.
Tar mig inte ens iväg och handla mat.

Är inte ens sugen på mat ändå. Fick två samtal på eftermiddagen varav det ena gav en stor klump i magen....
Ibland vill jag bara gräva en stor grop och försvinna.
Kan lägga mig i hårhögen och försvinna där....

Pratade länge med habiliteringen. Det känns både och att höra att det är något med Fabian.
Som en lättnad att vi inte är dumma i huvudet samtidigt jobbigt.

Vi pratade om Fabians sömnbehov.  Det skulle aldrig fungera på en förskola.
Som hon sa, där har dom sina tider och rutiner.
Maten kommer en viss tid då ska alla äta. Vilan är en tid.
Det fungerar inte i Fabians värld. Ändå finns inga andra alternativ!

Ska vi skicka honom till förskolan för att sova? Han har inget utbyta av andra barn än heller.
Alla barn är inte som samhället är uppbyggt, stöpta i samma form!
Det måste ju för guds skull finnas hjälp för barn och vuxna människor med andra behov. Jag blir så förbaskat frustrerad.

Han är för liten för att få hjälp heter det. Vadå för liten för hjälp!?
Spelar det någon roll hur stor eller liten man är?
Kan man inte bara få den hjälpen man har behov utav!