Var tar tiden vägen?

Ett år har bara susat förbi.
Jag kan nästan känna lite panik ibland. Föräldradagarna börjar tryta och jag vill verkligen inte lämna Fabian på dagis eller någon annan när allt är som det är.
Jag är säkert jättefånig som tycker så. Vet att vi är överbeskyddande mot Fabian. Men är det så konstigt egentligen när vi kämpat så för att få honom.

Alla vill väl sina barn det bästa, friska som sjuka. Jag är livrädd att något ska hända honom.
Jag vill så gärna träna honom själv och se framstegen komma, ett tag till.
Han är ju lite säkrare i sig själv nu när han kommit upp lite tack vare gåstolen.
När han bara låg eller satt så fick man lov att passa hela tiden när det var andra barn omkring.
Det räcker att någon bara nuddar honom lite lätt så trillar han omkull i sittande ställning.

Nu när han fått sin nya gåstol ska vi faktiskt ta och besöka en öppen förskola. Jag tycker det har känts bättre när vi träffats några mammor hemma hos varandra och det inte varit så många barn runtomkring på en gång. 
I gåstolen är han säkrare hela han. Han tar för sig på ett annat vis och kan röra sig fritt.

På tal om mycket folk. När Fabian fyllde 1 år var det 25 personer i vår lägenhet, tur vi bor stort. Vi har ju rätt så stora familjer både jag och Robert.
Robert har fyra syskon och så har dom respektive. Jag har mina fyra stora barn som dom också har respektive.
Så egentligen var vi bara våra familjer samt våra grannar. Lena (grannen) hade bakat världens finaste tårta till Fabian.

Tillbaka till det ångestladdade. Min rygg är ju helt kass och jag ska omplaceras när jag börjar jobba. Fast det är inte så ångestfyllt, känns mest bra faktiskt.
Det är just den biten med Fabian i någon annans händer som känns jobbigt. 

När han var nyfödd kändes det som man hade en evighet hemma med honom. Hade till och med tänkt börja jobba tidigare för att kunna jobba mindre och spara på dagarna.
Men som sagt allt blir inte alltid som man tänkt.

All personal jag träffat som jobbar på habiliteringen är alldeles underbara. Nästa vecka kommer dom hem för att hjälpa oss att söka något som heter vårdbidrag.
Allt som har med försäkringskassan att göra är en djungel. Hur mycket papper som helst som ska fyllas i.
Jag har fullt sjå med föräldrapenningen bara.
När vi ska över till ortopediska för att gjuta Fabians ståskal blir dom med dit också.
Dom är verkligen toppen.

Något jag önskar att jag kunde komma igång med på allvar är min träning. Visst jag har gått ner en del på ett år, men har en en hel kvar än.
Just nu finns varken tid eller ork