Summa sidvisningar

tisdag 5 november 2013

Träning med småbarn och dålig rygg

Fabian har alltid varit nöjd och glad och därmed väldigt lättsam att ha med sig.
Han har fått vara med oss till gymmet sen han var pytteliten.
Vi har gått långa promenader och haft mat med oss till Fabian om han skulle bli hungrig efter vägen.
(Jag kunde inte amma honom)
När han blev större köpte vi en joggingvagn så fick han hänga med på löprundor också.

När Fabian var runt två månader hade vi Marko på besök och han skulle hänga med oss till gymmet.
Vi hade precis kommit upp till gymmet och skulle börja köra. Jag skulle bara klä av Fabian ytterkläderna, lutade mig ner i vagnen och det bara small till i ryggen!
Hände något i min rygg i förlossningen och hade haft ont efter det. Har visserligen haft rätt kass rygg sen jag var 20 år.

Jag svor som en idiot! Det gjorde nåt så fruktansvärt ont!! Vågade knappt röra mig, kunde för den delen knappt röra mig heller.
Jag var förbannad och ledsen på samma gång!
Det var bara att försöka ta sig hem igen...
Ibland kan jag vara "lite" envis, man skulle nästan kunna säga rent ut sagt dum i huvudet! Det var flera stycken på gymmet som erbjöd sig att skjutsa hem mig. Vi bor ca 15 minuters promenadväg från gymmet.
Glöm att jag skulle åka med nån hem!! Hade jag gått dit så kunde jag minsann gå hem med!
Robert försökte övertala mig att ta skjuts men NEJ! Jag skulle gå!
Herregud vad trött jag kan bli på mig själv ibland... Det tog nästan en timme att gå hem!! Jag grät och svor och Robert som var snäll och gick med mig hem fick nästan bara mig på sin rygg emellanåt.
När vi hasat oss halva vägen hem ångrade jag bittert att jag inte tagit erbjudandet om skjuts.

I över två veckor fick jag ha min mamma här till hjälp på dagarna när Robert gick i skolan. Jag kunde knappt klä på mig själv och än mindre ta hand om lilla Fabian.
Tog lång tid innan jag ens kunde ta promenader igen efter den smällen. Trodde faktiskt att jag aldrig mer skulle kunna springa överhuvudtaget igen.
I månader kämpade jag med tråkig men bra rehabträning för att få upp styrkan i rygg och mage igen. Det gick sakta men framåt.
En dag när jag var på promenad med Fabian så var jag tvungen att test springa lite och det gick! Inte fort och inte långt men det högg inte som knivar för varje steg jag tog längre :)
Gud vad lycklig jag blev då!

Ryggen är långt ifrån bra nu med och kommer nog aldrig att bli helt bra heller. Diskbråck och förslitningar efter många och täta graviditeter samt ett jobb med mycket tunga lyft har satt sina spår.
Jag och Robert har som mål att nästa år kunna springa milen tillsammans i  Blodomloppet som går i Maj.
Det ser vi verkligen fram emot.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar