Graviditet och sjukdomar

Åh va vi hade sett fram emot sommaren. Vi skulle springa lopp tillsammans och göra massor med saker vi inte kunnat tidigare.

I och med graviditeten blev de inte riktigt så.
Jag kände mig så vältränad och bra i kroppen och skulle hålla igång med träningen så länge de bara gick.

Nån dag efter jul fick jag ont i magen. Väldigt ont. Trodde jag ätit för mycket.
De gav inte med sig utan blev värre och värre.
Till slut fick vi åka in till akuten. Jag hade fått gallstensanfall visade de sig.
Fick stark värkmedicin utskriven och fick lov att ta några gånger när jag kände ett anfall var på gång.
Oftast gick det över rätt snabbt.

När jag sen blev gravid och fick ett anfall läste jag att man inte skulle använda medicinen jag fått.
Jag hade fruktansvärt ont! Låg på golvet och vred mig av smärta och svetten bara rann!
Robert ringde 1177 för att få rådgivning hur vi skulle göra med medicinen.
Han förklarade vår sits och att jag äntligen blivit gravid och allt.
Människan han pratade med visade sig inte vara riktigt klok!
Hon gav honom till svar att ibland fick man helt enkelt välja mellan mamma och barn.

Vi vågade naturligtvis inte chansa och ta medicinen.
Robert gick ut och körde fram bilen för att åka in till akuten igen.
Han fick i princip bära mig ner för trapporna där vi bodde då.
När vi kom ner till bilen kände jag hur de släppte. Vi åkte ett varv på stan sen hem igen för nu kändes de bra.

En kväll när Robert jobbade sent och jag och Fanny var ensamma hemma fick jag ett rejält anfall igen.
Tänkte att de släpper nog efter ett tag.
De gjorde de inte. Jag började må illa och kallsvettades som en tok!
Fanny blev rädd och ringde Robert som var på väg hem.
Jag låg på hallgolvet alldeles dyngsur om kläderna av svett och helt kritvit i ansiktet. Nu blev de snabbt upp till akuten!
Kom in direkt, Robert talade om att jag var gravid.
Pulsen va skyhög och blodtrycket jättelågt. Nu gick de undan. Har aldrig varit med att de gått så snabbt på akuten nån gång.

Blev inkörd på ett rum direkt. Där började jag må illa och kräkas.
Så fort jag kräkts klart kände jag hur det började släppa igen.
Färgen i ansiktet kom tillbaka och blodtrycket blev normalt.
Fick en ny medicin utskriven som jag kunde ta vid anfall trots graviditet.

Jag jobbade bara nätter i nattpatrull då. Blev sjukskriven när jag var i fjärde månaden och blev hemma resten av graviditeten.
På en vanlig rutinkoll hos barnmorskan hade jag ovanligt hög puls.
Dom gjorde EKG test på vårdcentralen. Jag åkte hem sen ringde min läkare på VC efter att ha kollat EKG och min puls. Hon sa att jag skulle åka till akuten för att kolla upp så jag inte hade fått en propp i lungan. Då va jag i v 27.
Blev inlagd med dropp och medicin som skulle lösa eventuell propp.
Röntgen visade ingen propp som tur var. EKG och ultraljud på hjärtat såg också bra ut. Efter två nätter på sjukhuset fick jag gå hem igen.

Pulsen var fortfarande skyhög och jag flåsade och frustade som en flodhäst när jag tog promenader.
Jag som skulle så stort träna hela graviditeten kunde knappt gå.
Hade sånt tryck på lungorna att jag fick lov att sitta i soffan och sova om nätterna för att kunna andas.
Ryggvärk, foglossning, svamp, hemorrojder och karpantunnelsyndrom i handlederna. Jag åkte nog på allt man kunde få som gravid. Åkte även på 40 extra kilo!!!
Jag som precis gått ner mina 20 kg....

Gick på extra koller på specialistmödravården. Fabian den lilla busen hade en förmåga att vända sig i magen hela tiden och låg med rumpan ner.

Som att de här inte var nog så hade Robert och fått gallstensanfall.
Trippelt värre än mig!
Han hade flera anfall i veckan och vi åkte fram och tillbaka till akuten!
Till slut blev han inlagd för operation.
Gallblåsan skulle tas bort. Han låg inne fyra dygn och fick fasta hela tiden. På fredagen kom läkaren och sa att det skulle inte bli någon operation under helgen så han fick gå hem.
Blev lovad en kallelse och operation inom en månad.

Veckorna gick och anfallen kom hela tiden! Vi ringde både Falu lasarett och till Mora för att få en operationstid men inte då.
Vid ett kraftigt anfall åkte vi in akut igen. Robert var jättedålig och kräktes av smärtan.
Blev inlagd igen. Den här gången kunde dom inte operera direkt då det gått så långt att han fått akut bukspottkörtelinflamation. Den var tvungen att läka ut innan han kunde opereras.
Har i efterhand fått höra flera stycken som avlidit på grund av det.

Vi som var så pigga och vältränade. Robert hade sprungit sin första mil i Blodomloppet som gick i Borlänge i maj. Han kände sig stark som han aldrig gjort tidigare. Sprang milen på en timme och två minuter.

Nu hade ingen av oss kunnat träna på flera månader på grund av sjukdomar.
De satte naturligtvis sina spår hos oss båda och vågen pekade uppåt igen.

Efter några dagar på sjukhuset och inflamation gett med sig kunde dom genomföra operationen och ta bort gallblåsan.
De blev som tur var titthålsoperation och ingen öppen. Men Roberts små sår ville inte läka riktigt.
Det såsade och varade i flera veckor efteråt och han hade ont i både mage och sår. Mådde dock betydligt bättre då anfallen var borta, men de gick ju fortfarande inte att komma igång med träningen helt.

Fabian som skulle komma ut 29/9 trivdes bra där inne. Han snurrade som en liten propeller i magen. Vi var in tre gånger då dom skulle vända honom rätt. Varje gång vi kom in hade han vänt sig själv, när vi kom hem kände jag att han vände sig fel igen...
Den 6/10 skulle Robert föreläsa på Dalasalen. Han fick dock lov att ställa in med kort varsel då vi fått tid för att vända Fabian igen och sen sättas igång.
Äntligen tänkte vi, nu kommer han ut!

Trodde vi ja. När vi kom till förlossningen hade han naturligtvis vänt sig rätt igen och dom ville inte sätta igång de då jag inte var riktigt "mogen" än.
Fanns inte en tendens i min kropp till att föda barn.
Det var bara att gå hem med lång haka.  Fy va less jag var på att vara gravid nu.
Vågen stod på över 100 kg och jag hade ont precis överallt, kunde inte sova eller nåt heller.

De dröjde en vecka till innan jag till slut blev igångsatt. Då hade han vänt sig rätt igen :)